Sök

Livet på Mästarberget.

En morsas vardag med barn, husbygge samt vardagens ris och ros.

Kategori

Familj

Den ohållbara vardagen.

Ni kan knappast ana hur gärna jag skulle blogga oftare, och speciellt nu när det har skett stora förändringar på bygget skulle jag gärna memorera lite saker här också. Men tyvärr så är övriga vardagen i en sjuhelvetes svacka för tillfället. Alltså ungarna håller verkligen på att suga musten och livslusten ur mig!

Melvin tycks ha växlat upp trotsen något otroligt de senaste 2-3 veckorna. Inget går bra med honom känns det som. Han sover verkligen uselt och oroligt, nattningen inför eftermiddagsvilan tar ca 30 minuter och inför natten tar det närmare en timme. Han sparkas, bäddar, babblar och har ett äckligt Joker skratt/fnitter som han häver ur sig för var och varannan sak. Han kan av nån anledning absolut inte varva ner inför läggdags, och ett par gånger har han till och med varit nära på att somna sittandes i sängen för att han egentligen är så trött. Men ser ni nej, när ögonen lagom börjar gå i slow motion hittar han nog på någon aktivitet, t.ex som att dra med naglarna i alla sprickor och skarv som finns runt sängen. Och nattetid vaknar han nog 2-3 gånger och gråter eller gnäller, kryper upp i vår säng, ska ha dricka, går ut ur rummet eller liknande saker. Och för att han sover dåligt på natten och sen vaknar före 8 på morgonen brukar han vara lite grinig under förmiddagen, givetvis. Och sen äter han också som en mus. Tidigare har han sällan lämnat något annat än salladsbladen kvar på tallriken men nu äter han 3-4 tuggor och sen är det tvärstopp. Så går han ju hungrig mellan målen och är lite grinig över den antagligen kurrande magen. Jag vet inte om någon av er läsare kan förstå hur hopplöst allt känns med Melvin just nu, men jag kan säga som så att vi är inte långt ifrån att bli galna och sälja ungen.

Hampus då, han är i en mamis-period då han ropar och klämmer fram ett gråt genast jag vänder ryggen till. Gällande fysiken har han börjat öva lite på att ställa sig upp i krypställning men ännu är benen lite för mycket isär så han inte orkar hålla destu mer vikt på dom. Han äter som en häst allt han bjuds på, och vad är nu bättre än det! Han sover 2-3 turer om dagen och somnar helst i famnen. På kvällarna är också Hampus billig när vi kan sitta och vagga/skumpa honom i ca 30 min, så sällan somnar han före midnatt. Sen när han somnar och man är påväg att sätta honom i sängen/vagnen brukar han vakna och så är det samma procedur igen.


Texten ovanför började jag skriva på en natt för 3-4 veckor sen när jag verkligen var trött på allt som har med natten att göra. Och nu då, ca en månad senare tar det fortsättningsvis normalt en timme att natta Melvin och han e fortfarande lika pain in my asshole under hela nattningen. Hampus har egentligen inte heller ändrats så mycket vad gäller nattningen, på dagen går det bra på nån minut men på kvällen jobbar han emot på alla sätt han kommer på. Han ålar i famnen, river i håret och klöser runt sig tills han är genomsvettig. Sätter man honom i sängen ska han utforska sängens minsta lilla vrå och inte ens då blir han trött eller nöjd. Så för tillfället hatar jag verkligen nattningen hos oss. Och samtidigt hatar jag att både höra och läsa om andras fluff fluff perfekta nätter, speciellt om nån har den turen med sitt första barn. Under dessa 2 år och 2 månader har vi haft 2 månader som nästan kan kallas som en dröm, men den tiden minns man knappt längre.

På måndag börjar Melvin hos dagmamman och jag hoppas innerligt att vi får tag i gamla trygga rutiner igen. Sen börjar jag jobba vid månadsskiftet september-oktober och hoppas innerligt att vi ska få en normal rytm igen (och allra helst i vårt eget hus!!). Sista oktober börjar också Hampus hos dagmamman så då är det bara att tuta och köra, då är småbarnslivet officiellt förbi.

Jag har mycket jag gärna skulle berätta för er gällande bygget, men vet ni jag har noll tid för jag håller på och spinner på en affärsidé nu också. Och inte har jag ens överfört bilderna från telefon till datorn, så det löns inte att berätta något utan dom. Men före vi flyttar in ska ni nog få se en mellanrapport. Och e man ändå lite nyfiken kan ni kika in på mitt instagram konto –> Jacilina, där uppdateras det mera aktivt.

Annonser

Ett halå från det gråa.

Jag är ju ingen aktiv bloggare, men aldra minst med tid finns det nu under sommaren. Och speciellt när vi haft turen med att tidvis ha riktigt fint väder så lockar ju datorskärmen aldra minst. Men idag öser regnet ner, pojkarna sover och chocolate chip cookiesen är färdigt bakade så nu kan jag plinta ner några rader.

På bygget går det framåt, jag ropade in 2 presentkort till Wargendahls i Nykarleby genom bjud.fi så vi har varit dit en sväng och dräglat över tapeter. Vi har ju annars målat nästan alla väggar i nedre våningen, men i sovrummen vill jag ha lite mer karaktär och få fram det personliga så där kommer vi att sätta tapeter. I nedre våningen är väggarna och taket klart i ”köksändan”, dvs köket, burspråket och vardagsrummet. Och i trappuppgången har vi målat klart och satt taket i vinden så vi har det klart för trappleveransen som blir om en månad. Ytmaterialen och färgerna för kvisten har vi klart och lilla wc:n har vi klart så där får vi börja måla och spika. Efter midsommar kommer någon från Kronqvist bolagen och mäter fukten i golvet så får vi se om vi kan börja montera golvet ännu i juni. Vi har köpt låsen och handtagen till ytterdörrarna och väntar på att få ytterdörren vid huvudingången monterad så börjar vi ha huset tätt och klart från utsidan.

Här hemma går vi i samma banor dag in och dag ut, känns det som. Hampus vänder sig från mage till rygg, har fått börja sitta i matstolen och vill inte lämna ensam för en sekund heller. Melvin trotsar, leker stundvis väldigt självständigt och duktigt och kommer mellan varven ihåg att gosa med oss alla. Trotsen är som värst vid nattningen då han gärna klär av sig pyjamasen, slänger tutten för att sen be om att få den tillbaka för att sen kasta bort den igen (likadant är det med dricka, han ber om det men vänder sig bort genast han får det), bäddar om i sängen och slänger bort alla kuddar, mjukisdjur osv, och när vi har sjungit klart och ska bädda ner honom med det täcke/ den filt han vill ha sprättar han gladeligen med benen för att snabbt ändra sig och vilja bli nerbäddad med något annat. Ja, ni hör ju att man blir lite svettig. Men än så länge är det sällan man blir gråhårig, det som plågar oss mest just nu är egentligen när Hampus gnäller eller är missnöjd. Han vill så gärna vara med i alla sysslor men vägrar att trivas i bärsele/sjalen. Vi sover rätt så bra, Hampus äter en gång och Melvins gråtskåv är lite lindrigare och nu har vi också avvänjt honom från att behöva hålla handen genast han är missnöjd nattetid.

För övrigt får vi nog tiden att gå. Vi har varit på några mamma-barn träffar, säsongen för lustpartyn har kommit riktigt bra i gång och jag nöter gladeligen på asfalten med min rosa väska i högsta hugg. Sambon och jag har fått lite tumistid och det är en månad tills han får semester och vi åker iväg på tumisweekend till Åland. Nästa vecka fyller ju både jag och Melvin så någon form av kalas blir det i något skede.

Så det blev ett gott och blandat inlägg. Bara jag skulle komma mig till bygget för att ta mera och bättre bilder skulle jag kunna visa lite här också, men just nu är det lite dåligt på den fronten också. 🙂

De hungriga vargarna.

Jag har på gång ett inlägg med uppdatering från bygget, jag har själv bara varit dit en gång under de 2 senaste veckorna men jag har sett så mycket som att mellanväggarna på vinden har börjat isoleras och elmontören jobbar för fulla muggar där också. Så det börjar bli dags för bilder därifrån, bara vi blir tillräckligt friska och jag får tid att gå dit i lugn och ro.

Här hemma står varken tiden eller ungarna stilla. Hampus växer och utvecklas som ett skott, likaså Melvins talförmåga. Hampus äter ett mål potatis och grönsaker om dagen och därtill ammas han 7-9 gånger. Framtänderna där nere syns (och skaver i bröstet) riktigt bra nu och jag misstänker att de övre tänderna också är på gång. Melvins ordförråd ökar så fort så man inte längre hinner skriva ner alla ord vartefter han lär sig, och så sätter han gärna fysiken på prövning och upptäcker kroppens funktioner. Han försöker hoppa, balanserar på ett ben, vigulerar och ”står på händerna” och går på händerna när man gör ”skottkärran” med honom. Balanscykeln är han inte så intresserad av än heller, men det kommer med sin tid.

Och för att vara ärlig och berätta den mindre vackra sidan av att vara småbarnsmamma så tampas vi duktigt med Melvin under alla måltider. Jag visste att det förr eller senare skulle komma en period när barnet är mera kräsen gällande maten och av en eller annan orsak äter sämre. Och hur jag än försökt förbereda mig inför det mentalt så hade jag aldrig gissat att jag skulle bli såhär trött och lessen över det att ens barn bara ställer till med en massa drama vid matbordet.

Det första Melvin vill göra när han vaknar är att dricka, och det är helt okey för mig för han är annars också så hård i magen. Så han brukar då få dricka max ett halvt glas vatten, efter det gör vi morgontvätten och byter kläder. Sen brukar han också hinna leka en stund förrän vi sätter oss vid frukostbordet, och jag tänker det är helt okey så att vattnet hunnit sjunka ner lite och han hinner känna av hungern. Och under tiden vi dukar fram på bordet går han runt och snålas på precis allt som faller honom i ögonen, men givetvis får han inte något förrän vi sätter oss vid bordet. Sen går det ner ett par skedar gröt och så börjas det blandas, röras och klottas. Försöker man hjälpa honom mellan skedarna sitter han bara och grinar. Och så fortsätter det likadant vid varje måltid. Sen ber han gärna och ofta om bröd, och det kan han få efter att han ätit tillräckligt av varma maten men inte annars. Ber han om knäckebröd ändrar han sig snabbt och vill sen ha mjukt bröd, och så ändrar han sig pånytt och sen blir det endast en röra av hela situationen. Sen brukar det hinna gå knappt 30 min efter varje måltid så går han igen runt i köket och frågar efter mat, namnam, bröd, dricka osv. Det är ganska sällan som han äter hela portioner längre, men han äter ändå lite av varje som finns på tallriken och så begränsar vi drickat mellan tuggorna så att han inte ska dricka sig mätt.

Men det är ju tur att han inte är av den magrare typen, så en dålig matperiod ska vi väl nog klara av. Det värsta är bara när man hör honom släpa stolen för att komma upp till skåpet där brödet finns, och när man hela tiden måste förklara varför han inte kan få allt han är snål på. Ja det glömde jag ju nästan, vi vet ju int om han egentligen är snål eller hungrig. Han har aldrig svarat varken ja eller nej när vi frågat om han är hungrig. Däremot vet vi nog att han kan vara snål, och det tror jag hans mommo har lärt honom för hon om någon vet hur man skämmer bort ett barnbarn (och samtidigt struntar i föräldrarnas regler). 😉

 

 

Amningsfred.

Han ligger i babygymmet och jollrar och suger på sina händer. Han är en väldigt nöjd liten filur, en betydligt lugnare baby än vad Melvin var. Så är han också tidigare i utvecklingen och växer mer på längden än vad Melvin gjorde. Han är en baby i alldeles egen kaliber, och så välskapad och perfekt. Svärmor brukar skoja om att ”vi var väldigt noga när vi tillverkade honom”, haha!

Han är väldigt sällan vrålhungrig, och i och med att han är en så neutral person är det många gånger svårt för mig att tolka när han faktiskt är hungrig. Trots att det är vårt andra barn och man borde ha mycket kunskap i bagaget är det inte allt för lätt den här gången heller. Händerna suger han på väldigt ofta, både före och efter amning, så det är inte alltid ett tydligt tecken på hunger. Men ett tecken garanterar hans snålhet, nämligen när man lägger honom till bröstet gapar han för fulla muggar, slickar sig om läpparna och tar tag i bröstet med sina händer. Just när han får tag om bröstet brukar jag känna mig som en kossa som ska få mjölkmaskinen om sina spenar, men till lika älskar jag den känslan att kunna leverera en så fin vara.

Det är ganska ofta jag minns tillbaka till dom 3 första veckorna efter att både Melvin och Hampus föddes, de veckorna var plågsamma fram tills att babyn hittade rätt amningsgrepp och att amningen faktiskt började fungera bra och på rätt sätt. Speciellt när det gäller första barnet kräver det en hel del envishet, målmedvetenhet och ett fungerande mantra för att man ska orka kämpa genom den första tiden då allt är så nytt och obekant, och inte ge upp med amningen genast. Med andra gången genomgick vi samma procedur igen + en trotsande 1,5 åring vid sidan om som inte förstod vad som försiggick med den nya familjemedlemmen. Nu efteråt kan jag inget annat än vara stols över mig själv och mina barn att vi fått det att fungera så att vi varit nöjda.

Amningsfred för mig är att flera gånger om dagen få en lugn stund med mitt barn, att kunna ge barnet den närhet och näring genom ett så naturligt sätt. Omgivningen spelar ingen större roll, äta bör vi ju alla, men får man samtidigt sitta eller ligga bekvämt är det ju absolut ett plus. Man kan ju inget annat än tacka denna fantastiska människokropp!

amning
Hampus snart 3 mån. 

10 ”dålig förälder”- grejer jag gör

Under den senaste veckan har man kunnat se på några mamma bloggar en lite annorlunda lista. Och det kändes som att den listan passar min smak, så här har jag nu tänkt erkänna om 10 saker som gör mig till en ”dålig förälder”.

  • Jag/ vi fuskar allt för duktigt med Melvins dagliga tandborstning. Jag borde veta bättre och vi borde vara duktigare med tanke på den dåliga historian min munhygien har. (Under min barndom var jag stamkund hos tandhygienisten och tandläkaren p.g.a att jag fuskade med tandborstningen och åt för mycket sötsaker. Tack vare fuskandet har mina tänder idag ljusa fläckar som uppstått av dåliga munhygienen och allt för många början på hål.)
  • När Melvin blir tillrättavisad och p.g.a det blir lessen är jag ganska duktig på att ignorera hans gråt. Jag blir helt enkelt lite kallhjärtad, men tänker lite att varför ska jag trösta honom för att han gjort något fel?
  • Sen Hampus föddes har jag jämfört om mitt sätt att visa kärlek mot barnen är olika, alltså om jag typ favoriserar Hampus eller ser Melvin som ett äldre barn än han egentligen är.
  • I-paden är en trogen vän när det är dags för Melvins kvällsgröt, utan den tror jag nog att han skulle somna hungrig.
  • När vi är utomhus är jag inte så noga med vad han sätter i munnen, såklart ska han inte smaka på hundskit men kottar och stenar kan väl bara förstärka immunförsvaret?
  • Jag håller hårt vid Melvins dagmamma-dagar (dvs 2 dagar/ vecka) för att jag ska få njuta av det lilla lugna i vardagen.
  • För barnen ut bland folk med gårdagens meny runt i ansiktet.
  • Melvin har suttit framåtvänd i bilen enda sen han var 9 månader och vi upptäckte hans åksjuka.
  • Jag är väldigt sällan ute med barnen när jag är ensam hemma, bara av den orsaken att det tar förbaskat länge att få oss alla 3 påklädda för att sen hinna vistas ute i max 30min förrän vi sen måste in för att laga/ äta mat igen.
  • Jag föredrar att ha barnen ute på middagsvila av den anledningen att de då får dagliga nypan frisk luft, och trots att Melvin då sover 2-3 timmar önskar jag att han skulle sova längre.

När vi 4 landat.

Känner att det kanske börjar bli dags för att berätta lite om hur vardagen rullar på nu efter att vi är 4 i familjen, rättare sagt finns det ju 2 minibossar. Såhär i början kan jag ju också säga att jag nästan dagligen kommer på något jag vill blogga om, men sen finns det liksom aldrig tid (eller lugn och ro) för att sätta sig ner och förvandla tankarna till ord.

Allt går verkligen supersnabbt för tillfället. Det är samma visa dag ut och in; vi vaknar mellan 8 och 9, sen är klockan kring 10 förrän alla är ombytta/påklädda och har ätit frukost. Beroende på om det finns matrester eller inte så får jag börja fundera på lunch vid 10.30, sen absolut senast 11.30 ska nog maten stå på bordet för att Melvin sen ska vara klar att gå på eftermiddagsvilan kl 12/12.30. Så under förmiddagen finns det inte så många stunder för lek eller andra hushållssysslor eftersom det ska langas patte ett par gånger under den tiden också. Under tiden Melvin sover (beroende på när han somnar så väcks han senast 15 om han inte vaknar självmant tidigare) borde jag också vila men oftast går tiden till att städa upp i köket lite, betala räkningar, vika tvätt eller med ”otur” har Hampus en längre vaken stund då så han behöver lite underhållning/ socialisering.

När Melvin vaknat från middagsvilan bänkar vi oss i soffan en stund tills han vaknat ordentligt och sen söker vi fram något mellanmål. När vi skojat och ätit lite brukar klockan vara kring 15.30 och vi får börja vänta på att pappa kommer hem. Han kommer hem kring 16 och då spenderar han oftast tid med Melvin, under tiden står jag igen och kockar middag. Vid 17.30 kommer svärmor hem och då äter vi mat. Efter det brukar Melvin gå upp på vinden (där svärmor har sitt pyssel/handarbetsrum) med fammo så jag och sambon får lite gemensam tid. Oftast går kvällarna allt för snabbt och plötsligt är klockan 19.30 då Melvin ska ha sin kvällsgröt och efter det drar vi nästan långsticka om vem som ska natta honom. Ni som följt med min blogg en tid vet att Melvins nattning oftast varit en pain in the ass, så med god tur är det klart vid 20.30 men är det en sämre kväll tar det lätt till 21.30. Eftersom sambon har väckning före 5 på mårnarna så är det egentligen bara att ”piss å ga ligg” när den andra är klar med nattningen.

Och den lilla kontrollfreak som jag är känner jag oftast under helgerna att det blir lite kaotiskt när alla är hemma, i misstag/ med god tur kan det bli sovmorgon och pga det lider hela dagsschemat och alla är lite sura och tvära. Så för all enkelhet är vi oftast hemma, men om vi trots allt behöver till stan eller på något annat raittas så får vi planera och ställa oss i god tid för att få det att löpa smidigt.

Hur har Melvin intagit sin roll som storebror då? Tja, helt okey skulle jag väl säga. Han beter sig som en normal kille på 1 år och 8 månader. Han trotsar ganska snabbt när han känner sig utanför eller lämnar utan uppmärksamhet, svarar ”nä” när man frågar om han vill ha dricka/mat osv., kastar saker/ slår/ sparkar när man förbjuder honom från att göra ofog, fakegråter ansträngt och krystat när han inte får som han vill och sånt. Märkligt nog e han som lugnast och på bäst humör de dagar han är ensam hemma med mig trots att han får mindre uppmärksamhet då för att Hampus ska ammas X antal gånger och det går åt mera tid vid blöjbyten. Genast de andra kommer hem på eftermiddagarna eller under helgen när alla är hemma går Melvin på högvarv med att ställa till med allt han hinner. Men de stunder han är snäll och hjälpsam försöker han ge tutten till Hampus när han gråter, gungar vaggan/ sittern om Hampus gnäller till och vid blöjbyten hjälper han gärna till att smörja in Hampus hud osv. Så int har vi de helt uslit heller, vi har helt enkelt bättre och sämre dagar 🙂

 

På 2 månader…

  • hinner en baby äta upp sig nästan 2 kg och växa 4,8cm.
  • hinner en baby hitta en dygnsrytm och börja skratta med ljud.
  • hinner en 1,5 åring trotsa ganska duktigt.
  • hinner en 1,5 åring lära sig flera nya ord/ vecka, såsom ”mellanmål”, ”tuoli”, ”bordi” (bordet), ”taxi”, ”Jenno”, ”mennään”, ”Hampus” m.fl.
  • hinner mamma plocka ögonbrynen 1 gång.
  • hinner mamma duscha länge och i lugn och ro 2 gånger.
  • hinner ett hus bli ganska långt klart med installerade fönster, vattentäta väggar och tak, installerad VVS, gjutet golv.
  • hinner man betala ca 50000€ i fakturor.
  • hinner man tänka otaliga gånger på framtiden med diverse studier, jobb, husprojekt och familjeliv.
  • hinner man både älska och hata sin mammakropp 2.0.
  • hinner man inte gråta lika många gånger som man gjorde under spädbarnstiden med första barnet.
  • hinner man få barnfri kvalitetstid 1 gång.
  • hinner man tvätta i medeltal 6 maskiner tvätt/ vecka och vika kläder dag in och ut.
  • hinner man med god tur vila ca 20 minuter/ dag.
  • hinner man visa sin kärlek och tacksamhet till sambon ca 5 gånger.
  • hinner man tänka på idéer för blogginlägg ca 100 gånger, men i verkligheten hinner man skriva om 2 av dom.
  • hinner man byta ca 500 blöjor.

Förlossning #2

23.12 vaknade jag 5 på morgonen av något jag trodde var en dröm. Vi var i vecka 41+1 och jag hade släppt den värsta stressen över att ha gått över BF igen. Den första smärtsamma värken hade då sparkat i gång och jag var så i sömnyran så jag inte visste om det var på riktigt eller om det var en dröm. Så tror jag faktiskt att jag hann somna om i nån sekund förrän nästa värk smög sig på, men direkt jag vände på mig i sängen gjorde det mer eller mindre ont. Sambon hade väckning 05.30 så jag stack ett finger i honom lite före och sa att det troligtvis är något på gång. Han steg upp och skulle börja ställa sig till jobbet, medan jag försökte sova vidare (man ska ju stanna hemma så länge man kan, och givetvis vila om det går). Det gick inte många minuter förrän jag blev rastlös och kände att värkarna kom regelbundet, så jag gick ner och började vika kläder som hängde på tork. Vi skulle ju absolut inte få ett barn på julafton så jag var ju illa tvungen att sparka lite fart i mig själv. Sambon blev ju genast lite taggad och han tyckte han skulle stanna hemma från jobbet ifall vi plötsligt skulle behöva åka in till förlossningen. Envist försökte jag ju uppmuntra honom till att åka iväg, men när han var påväg att säga hejdå till mig ändrade jag mig. Klockan var då kring 6 och värkarna kom med 4-5 minuters mellanrum så länge jag var på benen, genast jag satte mig ner eller varvade ner lite kunde det gå 7 minuter mellan värkarna. Ganska snabbt kopplade vi TENS-apparaten på mig runt höften och så vankade jag vidare. Frukosten trugade jag i mig i och med att jag visste att aptiten lyser med sin frånvaro när man väl håller på att föda barn.

Efter 7 nångång ringde jag till förlossningssalen och informerade dom om vår situation, sen började vi packa ihop det sista i väskan för att sen göra oss redo för avfärd. Melvin sov sött han då ännu och vi behövde bara hoita till svärmor att vi ger oss i väg. 08.15 kom vi till avdelningen och fick vänta i nästan 45 (evighets långa) minuter förrän vi slapp in i ett rum. Komiskt nog blev vi mottagna av samma barnmorska som förlöste Melvin, och jag kan bara säga att det var en lite tudelad känsla som vaknade i mig då. Eftersom det var livat i observationsrummen slapp vi genast in i förlossningssalen, där givetvis värkarna bromsade i lite så länge jag låg i CTG. 2 ynka värkar på 15 minuter, så jag hann ju tänka att det redan var kört. Dessutom var jag öppen knappt 4 cm (på sista läkargranskningen var jag öppen 3-4cm så en känsla av hopplöshet smög sig på) så det gällde bara att ta tjuren i hornen och hålla sig upprätt på benen så jordens dragningskraft skulle hjälpa till på riktigt. TENS:en räckte till som smärtlindring ett bra tag och sambon var jätteduktig varje gång jag hängde på honom och gungade höfterna i takt med musiken. När vi varit inne i lite över en timme togs det hål på mina hinnor för att skynda på processen lite. I något skede försökte jag mig på lustgasen igen men den var lika äcklig som sist, trots det tror ja den hängde aktivt med i ca 2 timmar. När jag var öppen 6-7 cm (klockan var då kring 13) blev det dags för en PCB i och med att all smärta kändes framme på blygdbenet. Och himmel och pannkaka så skön den var. Vid Melvins förlossning hade den absolut ingen effekt, och förbenat så ont det gjorde när läkaren (en han!) gav mig den. Nu var det en ny kvinnlig förlossningsläkare på plats och hennes händer var som bomull, och  tydligen kunde hon sin sak. Det var skönt att känna av sammandragningarna dock utan den värsta smärtan, man fick liksom en bekräftelse om att det hela framskred som det skulle och man visste att allt gick åt rätt håll. Vi hade ju nog siktat på att kläcka fram gossen före skiftesbytet, men det går ju sällan som man tänkt sig. Efter kl 14 kom barnmorskan in med en ny barnmorska och önskade oss lycka till med slutspurten. Den nya barnmorskan var nog ingen direkt höjdare heller, men hon gjorde sitt jobb och hjälpte ut ungen. Vid skiftesbytet var jag nog fullt öppen men hade kvar en kant på ena sidan som inte gick att trycka bort för hand, så jag blev ombedd att hålla mig uppe på benen och gunga med höfterna för att få babyn att sjunka ner den sista biten. I nått skede fick jag också en spruta med någon medicin i som skulle ”ta bort” den sista kanten. Under tiden jag hängde över Forden/ gåbordet försökte hon 3 gånger sticka en kanyl i mig i och med att effekten i sammandragningarna höll på att sina bort, och sen kom barnmorskan också på att hon behövde ta ett blodprov på mig så hon hamnade att sticka mig 2 gånger till förrän hon lyckades. Strax efter kl 15 började krystbehovet smyga sig på men barnmorskan trodde mig inte riktigt så jag skulle gunga på en stund till. Jag tror jag gick igenom 2 värkar igen när jag sa att jag verkligen behövde krysta. Sagt och gjort, jag fick lägga mig i sängen och pröva en gång. Tanten i fotändan hann knappt dra på sig förklädet när hon sa att vi skulle larma dit en till barnmorska för babyn var så bra på väg. 2 krystningar och 3 minuter senare låg han där, en välgödd rosig liten filur. Och förbannat vilken skön känsla det var när hans huvud var ute, jag kände ganska snabbt att han var större än Melvin. Hampus, som han ska heta, föddes med 4480 gram och 51,5 cm och ett huvudmått på 37,5 cm.

I det stora hela så är jag riktigt nöjd med även den här förlossningen och gör gärna om det, men inte på bra många år. Jag ignorerar lite att jag inte klickade med den andra barnmorskan, men den här gången litade jag så mycket på mig själv och min magkänsla så jag tog inte barnmorskan på allvar alla gånger. Sambon hann bli uttråkad i och med att jag inte ville ha honom allt för nära efter att han ätit en banan och luktade vidrigt av den geggiga gula frukten, men han kan inte den här gången heller sluta att beundra vad kvinnokroppen klarar av. Vi firade jul på BB vilket jag nog överlevde, men aldrig igen vill jag fira en jul utan mina små barn (och absolut inte fira jul i ett litet rum delat med en negativ och trött flerbarnsmorsa). Dock gick det helt bra så här också denna gång i och med att denna jul var traditionslös och en person mindre. Nästa år firar vi jul med våra nära och kära i vårt egna hus, och det om något ser jag fram emot!

 

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑