Sök

Livet på Mästarberget.

En morsas vardag med barn, husbygge samt vardagens ris och ros.

Månad

januari 2016

Min mammalista.

Här kommer en lite annorlunda presentation av mig.
När blev du mamma?– Först när jag var 23 år och nu andra gången är jag 25 år. Enligt mig i helt rätt ålder. 

Hur många barn har du?

– 2, som just nu känns helt lagom.

Var graviditeten planerad?

– Njaa inte direkt. Första var oplanerat men välkommet, andra var resultatet av perfekt pokerspel. 

När berättade du om graviditeten?

– Tror det var kring vecka 6-7 båda gångerna, för våra föräldrar då i första hand.

Hur många barn vill du ha?

– Egentligen 2, men jag kan inte släppa tanken av att skaffa en tredje sen i framtiden.

Tätt ihop eller långt isär?

– Gärna tätt, jag har själv upplevt långt isär och inte sett många positiva saker med det. 

Oroade du dig mycket under graviditeten?

– Nej, jag har oftast varit en sån som litar på mig själv.

Hur var graviditeten?

– Första var lätt och gick som en dans, med andra besvärades jag av foglossning från vecka 20 och sammandragningar från vecka 24.

Gillade du att vara gravid?

– Delvis jo, bäst var det kring mitten av graviditeten när magen såg ut som en gravidmage men den var ändå inte för stor för aktiviteter och vardagsliv. 

Visste ni vilket kön det skulle bli?

– Jopp, båda gångerna. 

Apropå förlossningar. Hur var den?

– Den första lite jobbigare, men tacka vettja epidural ❤ Den andra gick ju sen betydligt lättare när man var erfaren. Men sen är jag ju också lite onormal och nästan kunde tänka mig bli surrogatmamma bara för att få föda barn. 

Hur var första bebistiden?

– Med första var den ganska tung i och med att sömnbristen var jobbigare än jag trodde, sen hade ju lilla stackaren också reflux så vi minsann fick bevisat att han kunde gråta. Nu känns allt mycket bättre och lättare med andra, trots att den första mer än gärna testar våra nerver och gränser. 

Hade ni bestämt namnet sedan innan?

– Jodå. Med första hade vi några alternativ men Melvin var en favorit från första början. Med andra fastnade vi ganska snabbt för Hampus, vilket egentligen kändes ganska otippat. 

Ett råd till blivande mödrar?

– Våga lita på din magkänsla trots att du kanske är nybörjare. Ta inte in alla tips och råd från alla håll, du lär nog bli förvirrad av mindre saker också. Och våga lita på att du är bästa mamman för ditt barn, ingen annan kan bedöma din kärlek för ditt barn. 

  

Förlossning #2

23.12 vaknade jag 5 på morgonen av något jag trodde var en dröm. Vi var i vecka 41+1 och jag hade släppt den värsta stressen över att ha gått över BF igen. Den första smärtsamma värken hade då sparkat i gång och jag var så i sömnyran så jag inte visste om det var på riktigt eller om det var en dröm. Så tror jag faktiskt att jag hann somna om i nån sekund förrän nästa värk smög sig på, men direkt jag vände på mig i sängen gjorde det mer eller mindre ont. Sambon hade väckning 05.30 så jag stack ett finger i honom lite före och sa att det troligtvis är något på gång. Han steg upp och skulle börja ställa sig till jobbet, medan jag försökte sova vidare (man ska ju stanna hemma så länge man kan, och givetvis vila om det går). Det gick inte många minuter förrän jag blev rastlös och kände att värkarna kom regelbundet, så jag gick ner och började vika kläder som hängde på tork. Vi skulle ju absolut inte få ett barn på julafton så jag var ju illa tvungen att sparka lite fart i mig själv. Sambon blev ju genast lite taggad och han tyckte han skulle stanna hemma från jobbet ifall vi plötsligt skulle behöva åka in till förlossningen. Envist försökte jag ju uppmuntra honom till att åka iväg, men när han var påväg att säga hejdå till mig ändrade jag mig. Klockan var då kring 6 och värkarna kom med 4-5 minuters mellanrum så länge jag var på benen, genast jag satte mig ner eller varvade ner lite kunde det gå 7 minuter mellan värkarna. Ganska snabbt kopplade vi TENS-apparaten på mig runt höften och så vankade jag vidare. Frukosten trugade jag i mig i och med att jag visste att aptiten lyser med sin frånvaro när man väl håller på att föda barn.

Efter 7 nångång ringde jag till förlossningssalen och informerade dom om vår situation, sen började vi packa ihop det sista i väskan för att sen göra oss redo för avfärd. Melvin sov sött han då ännu och vi behövde bara hoita till svärmor att vi ger oss i väg. 08.15 kom vi till avdelningen och fick vänta i nästan 45 (evighets långa) minuter förrän vi slapp in i ett rum. Komiskt nog blev vi mottagna av samma barnmorska som förlöste Melvin, och jag kan bara säga att det var en lite tudelad känsla som vaknade i mig då. Eftersom det var livat i observationsrummen slapp vi genast in i förlossningssalen, där givetvis värkarna bromsade i lite så länge jag låg i CTG. 2 ynka värkar på 15 minuter, så jag hann ju tänka att det redan var kört. Dessutom var jag öppen knappt 4 cm (på sista läkargranskningen var jag öppen 3-4cm så en känsla av hopplöshet smög sig på) så det gällde bara att ta tjuren i hornen och hålla sig upprätt på benen så jordens dragningskraft skulle hjälpa till på riktigt. TENS:en räckte till som smärtlindring ett bra tag och sambon var jätteduktig varje gång jag hängde på honom och gungade höfterna i takt med musiken. När vi varit inne i lite över en timme togs det hål på mina hinnor för att skynda på processen lite. I något skede försökte jag mig på lustgasen igen men den var lika äcklig som sist, trots det tror ja den hängde aktivt med i ca 2 timmar. När jag var öppen 6-7 cm (klockan var då kring 13) blev det dags för en PCB i och med att all smärta kändes framme på blygdbenet. Och himmel och pannkaka så skön den var. Vid Melvins förlossning hade den absolut ingen effekt, och förbenat så ont det gjorde när läkaren (en han!) gav mig den. Nu var det en ny kvinnlig förlossningsläkare på plats och hennes händer var som bomull, och  tydligen kunde hon sin sak. Det var skönt att känna av sammandragningarna dock utan den värsta smärtan, man fick liksom en bekräftelse om att det hela framskred som det skulle och man visste att allt gick åt rätt håll. Vi hade ju nog siktat på att kläcka fram gossen före skiftesbytet, men det går ju sällan som man tänkt sig. Efter kl 14 kom barnmorskan in med en ny barnmorska och önskade oss lycka till med slutspurten. Den nya barnmorskan var nog ingen direkt höjdare heller, men hon gjorde sitt jobb och hjälpte ut ungen. Vid skiftesbytet var jag nog fullt öppen men hade kvar en kant på ena sidan som inte gick att trycka bort för hand, så jag blev ombedd att hålla mig uppe på benen och gunga med höfterna för att få babyn att sjunka ner den sista biten. I nått skede fick jag också en spruta med någon medicin i som skulle ”ta bort” den sista kanten. Under tiden jag hängde över Forden/ gåbordet försökte hon 3 gånger sticka en kanyl i mig i och med att effekten i sammandragningarna höll på att sina bort, och sen kom barnmorskan också på att hon behövde ta ett blodprov på mig så hon hamnade att sticka mig 2 gånger till förrän hon lyckades. Strax efter kl 15 började krystbehovet smyga sig på men barnmorskan trodde mig inte riktigt så jag skulle gunga på en stund till. Jag tror jag gick igenom 2 värkar igen när jag sa att jag verkligen behövde krysta. Sagt och gjort, jag fick lägga mig i sängen och pröva en gång. Tanten i fotändan hann knappt dra på sig förklädet när hon sa att vi skulle larma dit en till barnmorska för babyn var så bra på väg. 2 krystningar och 3 minuter senare låg han där, en välgödd rosig liten filur. Och förbannat vilken skön känsla det var när hans huvud var ute, jag kände ganska snabbt att han var större än Melvin. Hampus, som han ska heta, föddes med 4480 gram och 51,5 cm och ett huvudmått på 37,5 cm.

I det stora hela så är jag riktigt nöjd med även den här förlossningen och gör gärna om det, men inte på bra många år. Jag ignorerar lite att jag inte klickade med den andra barnmorskan, men den här gången litade jag så mycket på mig själv och min magkänsla så jag tog inte barnmorskan på allvar alla gånger. Sambon hann bli uttråkad i och med att jag inte ville ha honom allt för nära efter att han ätit en banan och luktade vidrigt av den geggiga gula frukten, men han kan inte den här gången heller sluta att beundra vad kvinnokroppen klarar av. Vi firade jul på BB vilket jag nog överlevde, men aldrig igen vill jag fira en jul utan mina små barn (och absolut inte fira jul i ett litet rum delat med en negativ och trött flerbarnsmorsa). Dock gick det helt bra så här också denna gång i och med att denna jul var traditionslös och en person mindre. Nästa år firar vi jul med våra nära och kära i vårt egna hus, och det om något ser jag fram emot!

 

Problemens hus. 

Finns det någon som pantar på något bra knep för att få ungen den äldre att somna inomhus? Och nu är det ju inte frågan om kvällarna utan om dagsvilan som herremannen absolut behöver. 

Hos dagmamman går det tydligen som en dans när hon lägger ungarna efter lunch. De somnar snällt inom 10 minuter. Och kampen här hemma då? Det spelar ingen roll om han ska läggas i sängen eller vagnen så tar det lika länge (minst 30 min), det ska slängas mjukisdjur/trasor/filtar, pratas, sparkas och vändas och riva ner duken som hänger för vagnen. Där emellan ligger han nån sekund stilla och gnuggar sig i ögonen, och man kan nästan känna hur trött han egentligen är. Likväl ska det kämpas mot sömnen för allt i världen.

Problemet i sig skulle ju vara litet om jag skulle vara ensam med honom och inte hade någon större roll hur länge det tar, men nu när också den nyanställda minichefen ligger i något vrå och kuttrar eller mårrar förvärrar det ju saken lite ytterligare. Jag skulle ju mer än gärna också vila en stund så länge alla andra sover middag i huset. Och så har vi varit tvungna att sätta Melvin och sova nattetid med farmor så han får sova i fred, för han störs allt för mycket av alla ljud Hampus har för sig under natten när han blir hungrig/äter/skiter/har magknip. I farmors rum finns inga rullgardiner så jag tänker inte ens försöka sätta Melvin och sova där mitt på ljusa dagen. Sen står jj Hampus säng tom i vårt rum så den kunde vi egentligen använda, men då borde vi ställa ner botten så han inte kan klättra ur sängen sen när han vaknar. 

Ja e de inte det ena så e de det andra. Dock tycks problemen gällande barnen ta mest krafter, och dom skulle vi ju gärna spara lite på om det vore möjligt.

Den oförglömliga julen.

Det har ekat tomt på bloggfronten ett tag nu. Orsakerna är flera, men den viktigaste är givetvis tidsbristen som kom i samband med familjetillökningen. Det var onsdag morgon (23.12) när jag  vaknade kl 5 på morgonen av att jag antagligen hade min första smärtfulla sammandragning. Tack och lov så var det inte falskt alarm då längre, utan 4 timmar senare befann vi oss i förlossningssalen. På eftermiddagen föddes äntligen den längtade och saknade lilla pusselbiten Hampus. Förlossningen gick bra och alla mådde bra, men Hampus var lite trött första dygnen och låg därför lite lågt i blodsockret så vi stannade på BB tills juldagen för att få igång amningen ordentligt och på så vis få hans blodsocker att hållas jämnt. Bara jag tar mig tid ska ja skriva ett skillt inlägg om förlossningen och tiden på BB. 

Så med andra ord blev det ingen vanlig jul, och de sista julstämningarna rök också på BB där jag hade oturen med att ha en väldigt sur och trött mamma som rumskompis. När vi kommit hem på juldagen kom mina föräldrar hem med Melvin till Oravais och med sig hade dom alla våra julklappar. Vi fick lite smått och gott, presentkort till Pentik så jag kanske hinner få ihop skramlat ett komplett dussin tills nästa jul av servicen jag samlar på, och som huvudgåva får vi sen något verktyg/ någon maskin som vi kommer att ha nytta av när vi bygger. 

Nyårsaftonen firades här hemma med sambons familj, god mat och sen somnade faktiskt Melvin rekord snabbt så vi både orkade och hann se en film och snaska lite gott. Dock var vi i säng före midnatt, men med 2 små barn e man en ganska slagen hjälte om kvällarna. Men i år har varken julen eller nyår varit sig likt, och i och med att vi inte heller bor i eget hem har vi inte orkat ställa till med något extra. 

Idag var vi till husleverantören och tog oss en titt på huselementen. Nu börjar det verkligen vara nära, och småningom ska vi också börja se på färgskalor och fundera närmare på ytmaterialen. Sambon är hemma ännu i 2 dagar och sen tar jag tag i vardagsrumban på egen hand. Ska bli spännande att se hur våra dagar börjar se ut sen när vi fått in lite rutiner och när Melvin landat i storebrorsrollen. 

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑